Styrd borrning under åkermark och dräneringar: djup, täckdiken och ersättning

Täckdiken, plogdjup och kabeldjup

Enligt Jordbruksverket är nästan hälften av all åkermark i Sverige täckdikad. Ett täckdikningssystem består av grenledningar, även kallade sugledningar, som samlar vattnet och leder det till en stamledning. Stamledningen leder vattnet vidare till huvudavvattningen, som kan vara ett öppet dike, en kulverterad ledning eller ett vattendrag.

Vid nyanläggning ligger grenledningarna ofta 10–14 meter isär, enligt en rapport från Växa, och äldre system kan ha glesare avstånd. En borrning tvärs över grenledningarna korsar alltså en ledning ungefär var tionde till var tjugonde meter. Det är därför dräneringen, inte plogen, som styr djupet.

Jämförelsen visar problemet med kabel i åkermark på normalt kabeldjup: kabeln hamnar strax ovanför eller i nivå med täckdikena. Täckdikningsplogar och kedjegrävare arbetar ned till rördjupet, så en framtida omdikning måste då korsa kabeln på samma nivå.

Kabel genom åkermark: plöja eller borra?

För långa kabelsträckor i öppen åker är plöjning eller schakt ofta det enklaste. Styrd borrning används där ytan inte får brytas eller där dräneringen gör schakt riskabelt: under diken och vägar, genom tätt dikade fält och där markägaren kräver det. Ofta kombineras metoderna, med borrade passager och plöjda sträckor däremellan. Metoderna jämförs i schaktfria metoder, och kostnaden beskrivs i vad styrd borrning kostar.

Borrning under dränering: hur djupt?

Det finns inget generellt lagkrav på ett visst avstånd mellan en borrad ledning och en täckdikning. Djupet bestäms i avtalet med markägaren och i ledningsägarens anvisningar. Fyra saker talar för god marginal:

• Osäkert läge. Gamla ritningar visar sällan höjder, och markytan kan ha ändrats sedan dräneringen lades.
• Sökarens noggrannhet. Djupavläsningen blir osäkrare ju djupare borrhuvudet går.
• Rymmaren. Det färdiga hålet är större än piloten, så marginalen räknas från hålets överkant och inte från pilotens linje.
• Framtida omdikning. Markägaren kan vilja lägga nya ledningar tätare eller djupare. Enligt Energiföretagens mallavtal för markkabel i lokalnät ska de brukningsmetoder som var normala när kabeln lades kunna utövas ovanför den. Vill fastighetsägaren gräva, till exempel för att dika om, krävs ledningsägarens medgivande. Ledningsägaren ska då anvisa eller vidta skyddsåtgärder, utan kostnad för fastighetsägaren så länge markanvändningen är oförändrad.

En användbar referens är huvudavvattningen. Jordbruksverket påpekar att täckdikningen inte får hamna djupare än huvudavvattningen, eftersom vattnet då inte kan rinna vidare. En profil som ligger under huvudavvattningens nivå, med marginal, hamnar därför normalt under både dagens och framtida täckdiken.

Ett djupare läge har också nackdelar. Banan blir längre, dragkraften ökar och för elkabel sjunker strömvärdet med djupet, se kabelförläggning med styrd borrning.

Hitta och mäta in dräneringarna

Täckdiken är privata och finns sällan med i svaren från Ledningskollen, se ledningsanvisning inför borrning. Underlaget får sökas på flera håll:

• Markägaren och brukaren. Den som kör fältet vet var det blöter upp, var brunnarna finns och när dräneringen lades.
• Arkiv. Hos vissa länsstyrelser finns äldre täckdikningsritningar från tiden med statsstöd, men enligt Jordbruksverket hålls arkivet inte längre aktuellt.
• Digitala data. Täckdikningsplogar med GPS och djupreglering registrerar ledningens läge i höjd och sidled, enligt Hushållningssällskapet Västernorrland. Fråga efter filen från den som dikade.
• Dikesögon och brunnar. Utloppen i diket och brunnarna på fältet visar var stamledningarna går och på vilken nivå.
• Markavvattningsföretag. Ingår fältet i ett dikningsföretag kan även samfällighetens kulverterade ledningar korsa sträckningen. Kontakta den som förvaltar företaget.

Kartor och uppgifter ska bekräftas i fält. Gräv sökschakt eller provgropar där profilen passerar dräneringsnivån, alltså vid in- och utgång. Markradar kan ibland visa rören, men i lera är räckvidden kort och resultatet osäkert.

Varje frilagd ledning mäts in med läge, höjd, material, dimension och flödesriktning, i samma koordinat- och höjdsystem som borrningen. Då kan profilen kontrolleras mot verkliga höjder innan piloten borras.

Skador på täckdikningen och hur de undviks

Själva borrningen under fältet gör sällan skada om profilen ligger tillräckligt djupt. Skadorna uppstår oftast i fyra lägen.

Gropar och arbetsytor

Start- och mottagningsgropen skär av de ledningar som ligger där. Undvik kända ledningar, och tänk på att kanten mot diket inte alltid är säkrast: där läggs ofta stamledningen parallellt med diket, och den tar emot vattnet från många grenledningar. Grävs en ledning av, märk båda ändarna och täta den nedströms änden så att jord och borrvätska inte följer med vidare i systemet. Vattnet från den övre änden rinner ut i gropen och kan behöva pumpas bort.

Ingång och utgång

Banan passerar dräneringsnivån två gånger: på väg ned från ingången och på väg upp mot utgången. På de sträckorna kan både piloten och rymmaren träffa rör. Lägg dem där dräneringen är frilagd eller känd, eller gräv fram rören i linjen och laga dem efteråt.

Borrvätska i dräneringen

Borrvätskan tar sig lätt fram i den lösare återfyllningen och filtermaterialet runt täckdikesrören. I rören kan bentonit sätta igen ledningen och följa med ut i diket. Risken är störst där banan är grund. Håll uppsikt på dikesögon och brunnar under pilotborrning och rymning. Blir vattnet grumligt eller grått, stoppa, sänk trycket och spola ledningen innan bentoniten sätter sig. Läs mer om bentonit och borrvätska.

Packning och gröda

Rigg, grävmaskin och slamsugningsbil ger tunga överfarter. Enligt Jordbruksverket beror packning i alven på maskinens vikt, och den går inte att undvika med bättre däck eller lägre ringtryck. Kör inte på fältet när det är blött, håll trafiken till en fast väg, använd markskydd där det behövs och planera arbetet efter skörd eller före sådd i samråd med brukaren.

Reparation och dokumentation

En skadad täckdikning syns sällan direkt. Den visar sig som blöta partier vid nästa kraftiga regn eller nästa vår, ofta uppströms skadan. Reparationen ska därför göras rätt medan groparna är öppna:

• Samma eller större dimension, med rätt övergång mellan gamla och nya rör, till exempel från tegelrör till plastslang.
• Samma fall som den befintliga ledningen, utan svackor.
• Fast underlag. Återfyllnaden i en grop sätter sig, och ett rör som vilar på lös fyllning kan sjunka och få bakfall. Låt den nya biten nå orörd mark på båda sidor.
• Filtermaterial runt röret, som i den befintliga ledningen.
• Kontroll innan gropen fylls: vatten ska rinna igenom.

Kom överens i förväg om vem som lagar. Många markägare vill att deras egen dräneringsentreprenör gör jobbet, och då ska avtalet säga hur det beställs och ersätts.

Dokumentationen ska visa var borrningen korsar dräneringen och med vilket avstånd, vilka ledningar som frilagts eller lagats och hur de ligger efter reparationen. Lämna en kopia av inmätningen till markägaren. Enligt Jordbruksverket är det fastighetsägaren som ska dokumentera förändringar i dräneringen, och utan underlaget blir nästa omdikning en gissning. Borrprotokoll och inmätning beskrivs i guiden om styrd borrning.

Avtal och ersättning till markägaren

Ledningsägaren behöver rätt att ha ledningen i marken. Den fås genom ett markupplåtelseavtal, som kan skrivas in som servitut, eller genom ledningsrätt som Lantmäteriet beslutar om vid en förrättning enligt ledningsrättslagen. Vid ledningsrätt bestäms ersättningen enligt 4 kap. expropriationslagen, och Energiföretagens mallavtal hänvisar till samma grunder.

Ersättningen består i stora drag av två delar:

• Engångsersättning för intrånget, alltså för att marken belastas av ledningen för all framtid. Lantmäteriets rekommendationer för underjordiska ledningar i jordbruksmark räknar här bland annat med framtida grödskada, samrådsplikt, stenplockning och försämrad dränering.
• Ersättning för skador när ledningen byggs, till exempel förstörd gröda, packning och lagade dräneringar. Enligt mallavtalet regleras sådana skador för sig, och skador som visar sig senare och inte kunnat förutses kan tas upp till förhandling.

Lantmäteriets rekommendationer gäller ledningar som grävs ned. Vid borrning berörs marken främst vid groparna, rörsträngen och körvägarna, så intrånget får bedömas i det enskilda fallet. Är marken utarrenderad ska en särskild överenskommelse träffas med arrendatorn om den ersättning denne har rätt till.

Ersättningen betalas av ledningsägaren. Hur ansvaret för skador fördelas mellan ledningsägare, beställare och entreprenör styrs av deras avtal.

Konduit arbetar som extern borravdelning, med metodval, produktionsstyrning och dokumentation, och har erfarenhet av markförhandling och Trafikverkskontrakt. Läs mer om våra tjänster.

Vanliga frågor